jag slutar aldrig förundras hur kär man kan vara.
Att ens kropp och sinne kan känna mer än vad man inte trodde gick, när man saknar någon så mycket så man får ångest. Att ha träffat en person som känns som den borttappade pusselbit som äntligen kommer på plats efter att ha letat. När man har träffat "den", den som känner en utan och innan, den som man vill gå och lägga sig med och vakna brevid, den som man skrattar och gråter med. Jag är fortfarande väldigt ung, men jag tror ändå nu att jag faktiskt vet var riktig kärlek är.